Det roligaste jag haft för mig idag var att sätta upp reklamflyers till vår föreställning i helgen (återkomsten, 19.00, carlforsskas scen, en blandning av nya och gamla elever), under vindrutetorkare på bilrutor! Hemskt amuserande.
Vi började även att skapa städvagnsdansen till Macbeth i eftermiddags med Susan, vilket gick fantastiskt bra! Kom att tänka på att jag nu äntligen får utlopp för min längtan efter att få göra en koreografi med någon typ av vagn, något jag velat sen jag såg Smala Sussie för några år sen! Kan fö. vara en av de bästa filmer som gjorts.


Måste bara berätta, igår fikade jag med pappi i en massa timmar och han berättade att han varit på galapremiären på Mammut där även huvudrollsinnehavaren Gael Garcia Bernal var...Kul liv!

Det är härligt att dansa tills svettdöden när man varit ute och förlustat sig i dagarna två. Tack viktor för det!
Mina bloggtorka håller i sig och jag ser dessärre inget slut på misären. Håll ut kära vänner, tids nog väntar bättre tider.
Nu ska jag ta hand om min mamma som har dragit på sig min gamla influensa. Hon är så himla bra.

Åh, om några timmar börjar mia och klara!

Ikväll ska vi på fest, imorgon ska vi på fest. Jag har plugg upp över mina öron. Nyss nös jag slem över ena knät.

Det var den där kalla våren när vi spelade in Återkomsten och jag precis fått diagnosen anorexia. Vi var påväg till inspelningsplatsen och jag hade en alldeles för stor jacka som värmde dåligt och vägrade äta det äpple pappa tyckte att jag åtminstone kunde få i mig den dagen och så sa han till mig, johanna vet du inte att sven wolters dotter har dött i självsvält.
Jag har aldrig känt mig så dum i hela mitt liv och tänkte att jag nog också kommer att dö och tvingade mig själv att ta en liten tugga av äpplet innan jag kastade det hårt mot husväggen. Det var hemskt att filma den där jävla scenen med Sven sen.

Jag tänker fanimig börja engagera mig nu.

Jag känner att jag måste blogga av mig själv en aning, men har inget vettigt att säga. Igår gjorde jag falafel med anna och linn, idag repade vi till projektet i skolan. Funderar på att söka som personlig assistent och kontaktperson inom en mer eller mindre snar framtid. Magkatarren frodas.

Det var väl allt

Jag:
har inte feber för första gången sen i måndags
och mina härliga vänner har bokat en spontanresa till berlin
har totalt köpförbud på obestämd tid
Låten som förföljt mig dessa febriga dygn

Jävligt mycket tjat om anorexia nervosa här, men är inne i nån period där jag tänker väldigt mycket på sånt. Har även en fittig dödsfeber idag, kan vara därför jag blir så melankolisk.
Kom ihåg att jag inte begär att folk ska förstå eller känna sig tvugna att säga något stärkande, jag skriver för dem som vill läsa, för mig själv och kanske snart för tidningen Insikt.

Men iallafall. Kom att tänka på hur det var när jag började prata igen efter ett x antal månader av talvägran för att jag inte klarade att öppna munnen. Det var i Lund i vår behandlinglägenhet och jag hade som uppgift att börja kommunicera med ord igen. Med små bokstäver skrev jag en lapp till mamma där det stod: "Jag tror att det kanske går att börja prata igen, men jag vet inte om jag kan"
Mamma satt i soffan i vardagsrummet, det var en solig augustimorgon 2001 och jag vågade inte se henne i ögonen. Vänd mot fönstret som vätte ut mot lekparken på innergården stog jag, liten, svag och bräcklig, men med en nyvunnen vilja som hade tagit sin början i kampen mot min sjukdom.
Kommer ihåg att jag inte visste vad jag skulle säga, kände mig så fånig och nervös att mamma var tvungen att säga det jag sedan skulle upprepa. Mina stämband var svaga efter all tid av vila att rösten hade blivit väldigt ljus och skör och det tog lång tid innan den hittade tillbaka till sitt gamla läge igen. Jag hade även hårda restriktioner på mig själv, när jag fick och inte fick prata. Ute bland folk eller vid matbordet var det totalt omöjligt att prata på utan att få ångestattacker utav dess like, men i och med att tiden gick lärde jag mig även att få in talet i vardagen igen.

Vet inte hur många dagar och nätter jag spenderat stående i fönster, tittandes och längtandes ut till någon form av frihet. Minns att jag vår- och sommarmånaderna innan Lund stod instängd på mitt rum och spelade Håkan Hellström på repeat och såg på grannbarnen som lekte utanför och familjen som grillade och innerst inne var viljan att vara med dem ytterst påtaglig, vilket var strängt förbjudet för min anorexia. Detta resulterade i ännu mer självdestruktiva beteenden, minskning av matintag och hemska tankar.
En ljummen sommarkväll vinkade pappa till mig där jag stod i fönstret och stirrade ut med tom blick. Han hade tårar i ögonen fastän han försökte le bort dem. Vid detta tillfälle var jag verkligen nära på att trotsa alla anorexians principer och fick lov att hålla i mig själv för att inte springa ut till honom, kasta mig i hans famn och aldrig mer återvända till mitt lilla fängelse av vanföreställningar.
Vi pratade om just denna händelse någon gång i somras, han minns lika starkt som jag.

Vi är liksom så himla ambitiösa och allt det där, jag och min projektgrupp! Idag har vi varit i skolan hela dan och repat järnet och fan vad bra det kommer att bli! Känns så himla professionellt att vi klarar att styra upp allt som vi gör nu. Med risk för att min blogg blir alltför sentimental och sådär fånig som jag inte vill att den ska bli, men herregud vad jag älskar att hålla på med sk. "konstnärligt skapande" och alla processer inom det! Jag älskar att jag valt den linje jag går.

Efter sisådär en veckas ångest har jag ryckt upp mig. Det känns bra. Och även om den där äckligt diffusa framtidsoron fortfarande får mig och vilja kräkas lite då och då, så känns det iallafall hanterbart.
Antar att jag även varit lite låg sen i onsdags också, när den där dokumentären om anorexia sändes och jag bara inte kunde sluta grina för att jag såg mig själv i tjejen som inte kunde dricka vatten för att hon trodde det var kalorier i det och alla minnen kom liksom upp för mig. Jag gick ju liksom med tröjan uppdragen för munnen under ett år av min sjukdomsperiod för att jag fått för mig att kalorier sprids i luften och skulle komma in i min mun om jag inte gjorde det...
Så, nu vet ni den lilla hemska sanningen om mig. Det har jag aldrig vågat berätta förut för folk, FÖR JAG SKÄMS FÖR ATT JAG VAR SÅ JÄVLA KNÄPP. Men så tänker jag, varför i helvete ska jag göra det? Jag var ju för tusan döende, inte konstigt att man blir liten galen då. Någon gång ska jag skriva en bok om mina sk. förlorade år.

Jag vill inte blogga om dessa dagars tankar. Återkommer när mitt känsloliv slutat fista mig.
Är så frånvarande att jag nuförtiden glömmer gå av tunnelbanan och råkar åka ända ut till skarpnäck liksom.

Här är jag och min ena storasyster Ellen



Ibland gör hon kex till mig

Det är himla skönt att jag vågar åka upp hit själv nuförtiden. När det blir för mycket i västerås av allting kan jag alltid åka hit för att vila upp mig och hämta lite nya krafter. Klyschigt men sant, har stockholm blivit min alldeles egna lilla kind of oas. Ibland är det värt att inte ha sin pappa i samma stad som en själv!

Saker jag har haft för mig de senaste två dagarna:
1.ätit räksallad till ungefär varje mål (alltså inte såndär räksallad som en del har till grillkorv utan fräsch sallad-sallad)
2.botaniserat i rean
3.sett ulf lundell och kristina lugn
4. gått på teater med my
5. funderat på vad det är som gjort mig så slut

Nu ska jag och pappa köpa vitaminer och massa härliga piller till mig, sen åker jag hem!

ska man liksom åka hem idag eller stanna? jag har fått så himla fina kläder, känner mig lite dålig..osv
har jag magsår dör jag

Jag hade en kall men himla fin nyårsafton så att säga