källardörren
Lockelserna osv. Är trött på att stå ut. Är trött på att vika undan för inviterna. Är trött på att jämföra mig. Är trött på att misshandla min själ och kropp. Vill bara andas fri luft och aldrig mer ta hennes trygga hand, även om det stundtals är det enda som känns vettigt nog.
Kan du bara lämna mig ifred nån gång? Herregud, hur många år av detta arma liv har jag egentligen slösat bort i anorexiträsket? Åtta? Tolv kanske egentligen. Kanske tog jag mig aldrig ur det innan jag återigen blev sjuk. Wää.
Men ja, jag härdar ut detta med. Och luften är inte lika tung att andas längre. Jag har kommit en bra bit påväg men önskar bara att det ibland gick lite fortare, även om jag är medveten om att det ändå är jag som håller i bromsen...
Igår var det ett år sen jag började på dagvården första gången med undantag för diverse timeouter och avstängning. Hatar och älskar tryggheten inför villans väggar. Jag tar åtminstone ansvar för min behandling dessa dar i jämförelse med vad jag tidigare höll på med och tar till mig av den hjälpen jag får. Tänker att man ska vara glad och inte ta för givet av hjälp man erbjuds liksom och inte schabbla bort den.
Blir irriterad på mig själv när jag märker hur mån jag är om att försöka klargöra för folk i min närhet om hur sjuk jag faktiskt varit.. Som om jag egentligen mest vill bekräfta för mig själv hur långt jag gick. Och även om det är sjukt svårt att vänja sig vid att kroppen växer så försöker jag tänka att ja, med ett bmi på 13 var jag inte direkt sexigare...
Kan du bara lämna mig ifred nån gång? Herregud, hur många år av detta arma liv har jag egentligen slösat bort i anorexiträsket? Åtta? Tolv kanske egentligen. Kanske tog jag mig aldrig ur det innan jag återigen blev sjuk. Wää.
Men ja, jag härdar ut detta med. Och luften är inte lika tung att andas längre. Jag har kommit en bra bit påväg men önskar bara att det ibland gick lite fortare, även om jag är medveten om att det ändå är jag som håller i bromsen...
Igår var det ett år sen jag började på dagvården första gången med undantag för diverse timeouter och avstängning. Hatar och älskar tryggheten inför villans väggar. Jag tar åtminstone ansvar för min behandling dessa dar i jämförelse med vad jag tidigare höll på med och tar till mig av den hjälpen jag får. Tänker att man ska vara glad och inte ta för givet av hjälp man erbjuds liksom och inte schabbla bort den.
Blir irriterad på mig själv när jag märker hur mån jag är om att försöka klargöra för folk i min närhet om hur sjuk jag faktiskt varit.. Som om jag egentligen mest vill bekräfta för mig själv hur långt jag gick. Och även om det är sjukt svårt att vänja sig vid att kroppen växer så försöker jag tänka att ja, med ett bmi på 13 var jag inte direkt sexigare...
måndag
Ville mest bara dela med mig av en länk till en himla vettig människa som verkligen kan beskriva det som jag tänker om mångt och mycket: http://vagavaramodig.blogspot.com/ läs hela bloggen, det gjorde jag
I helgen har jag varit barnvakt åt världens lilla gullunge. Vi kommer bra överrens, den där mira och jag <3
I helgen har jag varit barnvakt åt världens lilla gullunge. Vi kommer bra överrens, den där mira och jag <3
hela huvudet fullt av dig och dig
färsk rosmarin
Om ett tag kommer ellen olovsson hit på middag och vin, sen skall vi möta upp agnes och gå på spelning! Känner fredagspirret! Har nya, supertajta, superheta jeans, rosé på kylning, en man jag längtar efter att få träffa och ett förhållandevis stabilt psyke denna kväll.
järvinen liksom
och jag vill faktiskt inte
och jag vill faktiskt kanske ha dig nu
och jag ser att du ser
något som kanske jag vet att jag hade
för länge sen
har så ont i hjärtat, vet du varför?
och jag vill faktiskt kanske ha dig nu
och jag ser att du ser
något som kanske jag vet att jag hade
för länge sen
har så ont i hjärtat, vet du varför?
werewolf
Jag är rädd. Tänk om jag enbart kommer att känna förlust? Stå där, sårbar, blottad, totalt öppen. Ensam.
För ett tag sen fick bara tanken på att leva det verkliga livet mig att vilja krypa ur mitt eget skinn. Livrädd för vilka konsekvenser det skulle föra med sig att välja livet, jag ville bara vilja leva. Min största bedrift var att ha tappat mer än 20 kilo, kände mig viktig, sedd, kände mig som människa. Någon som berörde andra människor. Älskade, hatade uppmärksamheten det gav mig. Har nu utforskat vareviga lilla hörn av denna sjukdom och känner att det finns INGET mer att hämta här i träsket. Jag måste våga låta linan löpa fullt ut.
Men den där oron..Tänk om jag återgår till att känna mig som innan? Tänk om jag utan anorexins skyddsnät kommer känna mig totalt naken? För i ärlighetens namn, tillsammans med henne har jag aldrig behövt känna mig ensam. Trots allt mörker, all ångest, sorg osv hon fört med sig har jag på något vis kännt mig immun mot ensamheten så länge jag följt hennes dans.
Om jag fortsätter kriga och gå den väg jag valt att vandra nu, vad händer när jag nått fram? Vill inte tänka så, men tänk om min kamp varit förgäves..Tänk om livslusten, bekräftelsen, hoppet sviker mig och inget tycks överglänsa det anorexin ville erbjuda mig? Om jag förlorar denna kamp vet jag inte vad jag gör.
För ett tag sen fick bara tanken på att leva det verkliga livet mig att vilja krypa ur mitt eget skinn. Livrädd för vilka konsekvenser det skulle föra med sig att välja livet, jag ville bara vilja leva. Min största bedrift var att ha tappat mer än 20 kilo, kände mig viktig, sedd, kände mig som människa. Någon som berörde andra människor. Älskade, hatade uppmärksamheten det gav mig. Har nu utforskat vareviga lilla hörn av denna sjukdom och känner att det finns INGET mer att hämta här i träsket. Jag måste våga låta linan löpa fullt ut.
Men den där oron..Tänk om jag återgår till att känna mig som innan? Tänk om jag utan anorexins skyddsnät kommer känna mig totalt naken? För i ärlighetens namn, tillsammans med henne har jag aldrig behövt känna mig ensam. Trots allt mörker, all ångest, sorg osv hon fört med sig har jag på något vis kännt mig immun mot ensamheten så länge jag följt hennes dans.
Om jag fortsätter kriga och gå den väg jag valt att vandra nu, vad händer när jag nått fram? Vill inte tänka så, men tänk om min kamp varit förgäves..Tänk om livslusten, bekräftelsen, hoppet sviker mig och inget tycks överglänsa det anorexin ville erbjuda mig? Om jag förlorar denna kamp vet jag inte vad jag gör.
snart är det fredag <3
gå och dö, anorexia nervosa
Det finns en tjej som kan beskriva det precis som jag känner just nu..
Precis som agnes känner jag mig lite som att ha kastats ur ett slagsmål. Det där att man står och väger mellan det verkliga livet och det sjuka, där anorexin vrider knut på sig själv för att försöka locka en tillbaka.
Ett jävla påtagligt kaos inom en, tankar som brottas, svårt att andas, världskrig inom en.
Lockropen; ta chansen, gå tillbaka, svält, kämpa emot, du kan! Minska, fuska, hoppa över, LJUG!!! Konflikter av dess like i huvudet, en galen debatt i skallen som fullständigt gör slut på ens ork. Men jag lyckas fler och fler stunder stå emot, ta kol på hennes röst även om krafterna tar lite slut där och man så smått vill lägga sig ner och krevera.
Jag är utled på att vara ätstörd och HATAR allt vad det har ställt till med på alla plan, HÖRDE DU DET; JAG HATAR DIG ANA!
Denna sommar har tagit mig en bra bit på vägen, både kroppsligt och mentalt och jag har fått uppleva en hel del ljuvliga äventyr som bara händer på den friska sidan av livet, när jag tänker tillbaka på hur vidriga saker och ting var för bara några månader sen vill jag bara spy rätt ut, JAG SKA ALDRIG TILLBAKA OCH HÖR DET. Ristar in detta mantra i huden så jag ej glömmet bort när lockelsen blir för stark och rösterna nätt och jämnt kvävande. Som vi pratade på dv häromdagen; liksom hur kul liv är det egentligen att svälta? Nej precis, så jävla asvärdelöst och skithemskt, ett skitliv. Jag vill må bra, tillgodose min kropp med mat och återhämtning och allt vad den behöver, tillåta mig att njuta av livet och sluta upp med allt vad destruktivitet heter.
Men, när skall jag få andas ut? När ska hennes inviter sluta hagla över mig? När får jag bli frisk och fri, en gång för alla? När är kriget över? Vill bara att allt ska vara bra nu.
Precis som agnes känner jag mig lite som att ha kastats ur ett slagsmål. Det där att man står och väger mellan det verkliga livet och det sjuka, där anorexin vrider knut på sig själv för att försöka locka en tillbaka.
Ett jävla påtagligt kaos inom en, tankar som brottas, svårt att andas, världskrig inom en.
Lockropen; ta chansen, gå tillbaka, svält, kämpa emot, du kan! Minska, fuska, hoppa över, LJUG!!! Konflikter av dess like i huvudet, en galen debatt i skallen som fullständigt gör slut på ens ork. Men jag lyckas fler och fler stunder stå emot, ta kol på hennes röst även om krafterna tar lite slut där och man så smått vill lägga sig ner och krevera.
Jag är utled på att vara ätstörd och HATAR allt vad det har ställt till med på alla plan, HÖRDE DU DET; JAG HATAR DIG ANA!
Denna sommar har tagit mig en bra bit på vägen, både kroppsligt och mentalt och jag har fått uppleva en hel del ljuvliga äventyr som bara händer på den friska sidan av livet, när jag tänker tillbaka på hur vidriga saker och ting var för bara några månader sen vill jag bara spy rätt ut, JAG SKA ALDRIG TILLBAKA OCH HÖR DET. Ristar in detta mantra i huden så jag ej glömmet bort när lockelsen blir för stark och rösterna nätt och jämnt kvävande. Som vi pratade på dv häromdagen; liksom hur kul liv är det egentligen att svälta? Nej precis, så jävla asvärdelöst och skithemskt, ett skitliv. Jag vill må bra, tillgodose min kropp med mat och återhämtning och allt vad den behöver, tillåta mig att njuta av livet och sluta upp med allt vad destruktivitet heter.
Men, när skall jag få andas ut? När ska hennes inviter sluta hagla över mig? När får jag bli frisk och fri, en gång för alla? När är kriget över? Vill bara att allt ska vara bra nu.
lilla hjärtat måste orka med allt
scott pilgrim vs the world
michael cera, var med mig
fitteri, fittera
Är bara förjävla less på ca allt denna jävla skitdag.
