johannalydahl

Skulle egentligen vilja gå ut med mina vänner ikväll, men helt ärligt orkar jag inte. Är kanske inte i bästa skicket just nu, varken fysiskt eller psykiskt och ja, bör väl vara så pass rädd om mig som det går eller nåt. Lille pulsen liksom.. mm kul liv.
Tror jag åker till stockholm imorgon och hänger en sväng med min lillasyster.
På tisdag börjar jag på dagvården igen.

Tänker, är det verkligen möjligt att drömma varje himla natt om samma himla människa? Jag är totalt asärlig, det är så det är nuförtiden.
Imorgon klipper jag av mig naglarna.

lyssnar på radio, decoupagar, sover, går i solen, datar, försöker dricka nd, får brev, pusslar, lyssnar på cat power, har samtal med madde, hänger på ingång 22, löser korsord, står vid elementen. lite så ser mina dagar ut. en vecka lite drygt kvar nu tills mötet med stort jävla m..tänker och vill inte bli inlagd.

Var på klubb och dansade som en liten toka i fredags. Agnes och linnea är ett par himla härliga brudar att ha och göra med. Sov inte alls och tog tåget till stockholm igår morse, ellen hade uppspel på aliasteatern med sin feta föreställning! Så himla grymt och beundransvärt att det är lite svårt att ta in hur långt de faktiskt har tagit sig, hon och hennes frigrupp eller vad man ska kalla dem. Teater Matilda- visst ellen?

Fö. är min lillasyster snart ett halvår och världens sötaste lilla krabat. Jag älskar henne. Vill ej tillbaka till vässan.

Man får bli jättearg, skitledsen, irriterad osv i mängder, det är inte det. Men en liten grej bara, försök att inte rikta det mot mig, slå på min jävla sjukdom istället. Jag blir redan nedvärderad och misshandlad upp över öronen varje dag av ett stycke anorexi och känner att det får räcka nu. Försöker vara mig själv, men det är liksom lite svårt när jag inte vet vem fan jag egentligen är längre. Hjälp mig att hitta tillbaka till den johanna jag tydligen en gång var istället för att stänga dörren. Så.
Är verkligen ledsen och har skuldkänslor som heter duga för allt jag förorsakat min familj och mina vänner iochmed denna himla anorexiskit. Samtidigt är jag så himla trött på att be om ursäkt för att jag är sjuk och på att försöka bevisa för alla utom mig själv att jag faktiskt kämpar som en himla dåre för att ta mig upp ur ätstörningsträsket.

Jag är så himla ledsen, arg, besviken. På mig själv, på dagvården, på att västerås jävla resurser till sk. ätstörningsvård är så himla svaga, att jag återigen känner mig helt jävla utelämnad och att det känns som att man tydligen får skylla sig själv om man är sjuk i det här jävla fittlänet.
Fattades 8,5 hekto till att jag skulle få ha kvar min plats på dagvården. Åttahundrafemtio gram. Hade jag druckit några glas vatten innan vägnigen från hell, om jag inte äntligen fått skita i förrgår efter x antal dagars förstoppning (ja, ursäkta), hade jag ätit tyngre mat i söndags- då hade jag inte varit avstängd nu.
Känner mig verkligen ensam och vet inte riktigt var jag ska ta vägen nu.
Det som känns mest orättvist är att det  är först nu, de senaste tre veckorna sen min timeout, som jag känner att jag på riktigt kan ta till mig och få ut något av behandlingen på dv, att jag äntligen hittat ett vettigt sätt att jobba även på hemmaplan och jag trodde verkligen jag var på rätt bana nu osv. Var i princip övertygad om att jag lyckats gå upp mer än vad som krävdes av mig, men ja så var visst icke fallet. Har jag nu kämpat i onödan? Vet att jag inte ska tänka så men nånstans finns ändå tanken och den gör mig bara så himla, himla ledsen.
Är så fruktansvärt urless på att vara anorektisk bara och tänker att det får vara nog nu, vägrar  ge upp hoppet om min kamp till fri(sk)het även om det känns som att mina vårdare gjort det. wää.
Så ja, har extremt mycket ledig tid nu framöver. Om fyra veckor kanske jag får börja på dv igen, dvs om jag vill och om det finns plats. Vetefan.