johannalydahl

Jodå. Imorgon åker jag och ellen till barcelona. Jag fattar ingenting av nånting och tänker att livet är rätt så himla fartfyllt och sprudlande dessa dagar. Ett ständigt känslosvall, som att man aldrig vet vad som komma skall.

Veckan som gått har varit göttig, mestadels. Plockat blåbär, gått ut och galejjat mig ett par gånger, sovit i husvagn på en parkering, sagt vad jag tycker och tänker och känner till den där mannen, hängt med finaste caroline samt sovit oförskämt mycket.

Tänker att denna resa blir fantastisk. En revansch med bravur med tanke på 2010-års barcelonatripp.

Adios amigos så att säga 

Hemma från en ljuvlig vecka på österlen. Gjort allt det där man bör göra där nere. Badat i havet, gått strandpromenader, läst böcker, hängt med familjen, lekt konstant med mira, besökt loppisar och antikvitetsbutiker, druckit rödvin och njutit av livet.

Nu är jag tillbaka på malmaberg, i en tom lägenhet. Läser Eld, lyssnar på emil jensen, saknar min lillasyster mest hela tiden. Försöker få en ung man att förstå att han inte kan behandla mig hur som helst. Örat värker fysiskt, hjärtat värker psykiskt.

 

Har kommit in på sjuksköterskeprogrammet i Uppsala till hösten samt har ett kontrakt på lägenhet i samma stad. Så himla svindlande.

Här sitter jag på min balkong med ett glas vin och lite wayoutwestpeppmusik flödandes ur datorfan. Har grönsaker med chevreost på bakning i ugnen och kvällsplaner med flickorna mina.

Har bott ensam denna vecka, fantastiskt skönt måste jag säga. Ätit mängder av jordgubbar, haft vinkväll, umgåtts med mig sjäkv och finfina vänner mest hela tiden, tagit hand om mig själv för jag kan faktiskt det dessa dar. Känns så hjärtligt befriande.

Jag åker till österlen med pappa och familj imorgon och blir borta en liten vecka, ska bli grymt himla asskönt att komma ut på landet, till havet och lugnet. Behöver andas lite fri luft tror jag, få distans till saker och ting, tid att tänka efter, känna in och allt det där.

Sista veckorna har jag ju som sagt gått hos sjukgymnasten på samtal och gud i lilla livet vilken connection vi fått! Så mycket har jag aldrig fått ut av samtal under alla dessa år, helt galet. Kommit fram till orsaker och grunder till varför anorexihelvetet funnits i mitt liv under dessa 13-14 år, och jag har kunnat formulera saker jag aldrig förr kunnat sätta ord på med hennes hjälp. Det är liksom ett sorgearbete jag nuförtiden handskas med. Min älskade livspartner jag spenderat större delen av mitt liv med- är nu lämnad och jag måste nu hantera livet på egen hand, på alldeles egna ben, utan influenser och fanskap av fröken ätstörning. Otroligt lättande men samtidigt sorgsamt och rätt så himla tomt liksom..

Men ja, det är som att jag fått svar på så många frågor under dessa samtal, tex om varför jag är som jag är, eller snarare varför jag hanterar saker och ting på diverse sätt osv. Luddigt men fan så himla klart för mig. Ibland liksom inte konstigt att jag känner att jag inte räcker till, vet hur ska jag ska handskas med diverse då jag ju i princip missat 13-14 år av fri(sk)het.