johannalydahl

Nu när jag tänker tillbaka på det, känns det sjukt jävla fint, det min behandlare sa till mig igår. Hon blev i det närmaste rörd på min vårdplanering, sa att hon var mycket imponerad och tillochmed förvånad över hur bra jag har hanterat vissa situationer sista tiden, att hon tänkt mycket på hur långt jag faktiskt tar mig mentalt dessa dar. Och jag kan inget annat än att hålla med! Herremingud vad skönt det känns att min värsta farhåga, det där med att kroppen skulle rusa upp i vikt men att jag psykiskt skulle stå och stampa i samma träsk, inte har besannats och aldrig heller kommer göra det. Stabililteten närmar sig vänner!

Jag ser fram emot helgen och har inhandlat världens finaste vinröda klänning på stadsmissionen. Längtar efter en viss ung man och tänker att livet är rätt så himla bra ändå.