johannalydahl

Anorexifan har förtillfället extrema dödsryckningar och det var väl fan vad svårt det ska vara att få tyst på monstret..en salig blandning av känslor där jag känner mig stark,oövervinnerlig och så himla grym, för att nästa sekund drabbas av paralyserande kropps-, framtids-, och ångestångest. Senaste veckorna har jag verkligen lagt på lilla kolet för att frigöra mig från helvetets eldar och jag kan ju säga att det visat sig på vågfan. Osäkerheten om det jag gör är rätt- fixar jag det här? Vad håller jag på med? Vågar jag stanna kvar? Wäää. Ifrågasätter mig själv gång på gång- hur vill jag egentligen leva MITT liv och gång på gång inser jag att jag ju vill kunna göra allt och aldrig mer må dåligt på ett ätstört sätt. Jag orkar inte ha ångest mer. Varför skulle inte jag kunna få må bra och tillåta mig att njuta?

Har haft en alldeles fantastisk helg. Ljuvligt tvåmanshäng med finaste caroline, rosé och nattliga äventyr i fredags. Armt uppvaknande i lördags och tågfärd med vänner mot norrköping och bästa julia- ett dygn av konstant skrattande, tokigheter, kärlek, systerskap. Har inte haft så genuint roligt och skrattat så mycket på jag vet inte hur länge! Avslutades med en grym festkväll med massa dans, askul utgång- verkligen unga singelkvinnorna out and about så att säga...åååh <3

Nu bör jag ta tag i lilla malagaplaneringen- packa, fixa, växla pengar, bikiniköp och allt, för på torsdag drar vi!!