johannalydahl

Hemma liksom. Insåg precis att jag varit ute och klubbat fem dagar i rad. Göteborg var rätt så himla fantastiskt. Skitjobbigt men ändå vackert. Som om jag trängt undan så tusentals många minnen under 2,5 år som nu bara vällde fram över mig. Jag såg staden med friska ögon vilket jag inte gjort på år och dagar. Nya ögon. Och jag blir ledsen när jag tänker på hur livet kunde ha varit om jag hade fått slippa all sjukdomsskit och bara fått må bra och bott kvar på denna ljuva plats..

Har sett många fina spelningar och njutit av festivallivet, druckit vidriga mängder alkohol, insett att vänner som lämnar en ensam i natten, ledsen och jävlig, som inte ens frågar hur det är fatt, inte är några jag vill min tid åt. Har umgåtts mest hela tiden med bästa elin och sara, så himla härliga människor. Hängt med doris och anton, följt med på klubb där josefin johansson, emma knyckare och anton almqvist spelade skivor *p3kåt*. Kommit hem alldeles för härligt sent varje natt, både ledsen och galet lycklig, sovit under tunna filtar med en lång, het man som helt plötsligt tog min hand på en båtklubb <3 Fått träffa david igen vilket kändes himla bra och fint. Konfronterat alldeles för många känslor och minnen, upplevelser och såkallade relationer. Känt mig förvånansvärt himla stark. Jag tror nästan, jävlar i min lilla låda, att denna kvinna faktiskt, seriöst och ärligt talat, kan vara frisk och fri..

Har alltså inte haft kroppsångest, divideringstankar, matpanik eller dylikt på hela veckan. Och i förmiddags när jag var ute och tog en långpromenad, vilket jag inte gjort på veckor, kände jag bara det att nu är det över.

DET ÄR ÖVER <3

Har inte känt mig så tillfreds med varken mig själv eller min kropp på fjorton år- jag älskar denna känsla.