johannalydahl

Hör återigen att jag "faller för fel killar", "drar mig till idioter" UND SO WEITER. Så ja, jag antar att det är mitt fel att det alltid går åt fanders.

Men så tänker jag lite till. Har jag en såkallad svinradar? Är jag en missbrukare? Är det jag som är en idiot?

Fast ändå. Jag blir ledsen. Vill inte slå på mig själv och beskylla, kan man verkligen rå för det där med känslor och allt vad det heter? Kan liksom inte hjälpa att jag har en himla fjärilshjord inom mig som bara styr och fucking ställer hela tiden. Kanske borde jag stänga av? Lägga av att lyssna på hjärta, själ och längtan. Bli förnuftet personifierat.

MEN JAG VET JU INTE HUR MAN GÖR. Wää.

 

Inatt pratade jag med en man i telefon i mer än en timme. Så galet olikt mig, jag som hatar att prata i telefon. Men ibland är man tvungen och ibland är det tillochmed svårt att lägga på. Jag vill så förtvivlat gärna att det inte ska sluta här. Vet inte vad det är som händer.

 

Men ja. När man levt närmast en anorexidjävul i 13-14 år är det rätt så himla fantastiskt att få känna närhet och kärlek till en verklig människa..Och eventuellt är jag alldeles för uppfylld av denna känsla för att hejda mig och lilla känslosvallet.