johannalydahl

Kan ju passa på att poängtera att den där nedstämdheten inte är ätstörningsrelaterad. Ovan känsla! Grym känsla! Idag är jag på fint humör.

Var hos min behandlare för nån timme sen. Vi tänkte tillbaka lite osv och insåg tillsammans hur sjukt jävla aslångt jag faktiskt tagit mig senaste året.
I feburari förra året var jag avstängd från dagvårdsbehandlingen efter 4 månaders försök, och förlorade all minsta lilla uns av tillfrisknad jag kämpat åt mig. Stod mest vid elementet, tuggade tuggummi och lyssnade på cat power, varvade detta med promenader och försök till att orka med att umgås med vännerna. Vikten, blodtrycket och pulsen var fittigt låga, lilla bmi:et stannande vid 13, ambitionen och motivationen var fittigt låga, livet var närmre döden och fan och hans moster. Jag var mest ledsen och jävlig, förstod inte att jag utsatte mig för detta helvete en gång till i mitt liv. Trodde kanske nånstans att jag gett nio-tio-elvaåringen i mig nog med skit.
I mars fick jag komma tillbaka till dagis och sakta men säkert började jag gå den långa, slingriga vägen till friskhet, så extremt himla skitsvårt men SÅ HIMLA VÄRT. Våren var lite utav ett kombinerat helvete/nyfödd livslust och när sommaren kom hade jag plockat på mig några kilogram som gav mig ytterligare en skjuss att upptäcka livet med nya krafter, om än på ett väldigt skört och försiktigt sätt. Jag tampades med ångesten, tankarna, rädslorna osv och stundtals ville jag bara springa tillbaka till ruta 0 men nånstans hade jag bestämt mig att nu jävlar i det lilla livet ger jag detta en chans.
Hösten kom, jag fortsatte kriga med stridsyxan högt ovanför huvudet, fick ytterligare en liten extra timeout utöver min egentliga "budget" då jag inte fixat dagvårdens viktkrav osv. Kom tillbaka efter lilla svackan och körde på med hull och hår. Mensen och bmi 18 kom som en liten julklapp.
Jag slutade på dagvården då jag pånytt inte riktigt följt dess viktrestriktioner/pga det att jag kände mig färdig där. Mina behandlare var en smula oroliga hur det nu skulle gå för mig, skulle jag backa igen? Slänga bort allt jag kämpat åt mig, alla 16 fysiska kilon, alla 1000000 psykiska kilon?
Jag firade jul och nyår med bravur, festade och testade livets gränser som en kalv på grönbete, blev förälskad ett par gånger om, provade mina vingar och allt det där. Fixade praktikplats på egen hand, började dansa på eget beslut, flyttade från villa till lägenhet. OCH tog mig framåt på friskhetsstigen. Kämpar varje dag, står och går emot de anorektiska bitarna i mig som har jävligt svårt att släppa taget om mig och min själ, men ser varje dag som en ny chans att klara av lite mer, njuta lite mer av livet, leva göttigt och fabulöst.

Jag trivs bättre med mig själv och min kropp och mitt liv än nånsin, jag ser ljust på framtiden, jag ser ingen som helst poäng i att vända tillbaka. Aldrig, aldrig mer. Ett liv i anorexins jävla jävels järnklor är inget värdigt liv, ingen är värd det helvete och jag vill bara förinta allt som har med ätstörningar att göra. Skulle vilja ta bort allt det där som gör så himla ont i bröstet och nå in med orden om att allt kommer att bli bra, livet är inte sådär läskigt som man kan tro. Ät ordentligt och faktiskt så lättar det så galet mycket liksom, även om jag är väl medveten om att det inte bara handlar om maten osv. Men har man en grov undervikt bör man prioritera att få till näringsintaget allra först, med en utsvulten hjärna funkar ingen som helst tankeverksamhet och allt prat om att man ju ska och borde blir mest bara en massa snack men ingen som helst verkstad.
Långt extremt inlägg, men ja ibland blir det så. Jag önskar er allt gott och all min kärlek. Hej