johannalydahl

Igår fick jag ett oväntat besök av ett barn. Jag var ensam hemma och blev lite förvånad när ett litet rågblont huvud kom guppandes upp för altantrappen och in genom dörren. Barnet tog min hand och drog ut mig i trädgården till vinbärsbusken. Hoppandes, skrattandes och helt utan hämningar frågade barnet ut mig, vad jag hette, om jag hade något husdjur, vart min mamma var, hur många skor jag ägde osv. Jag försökte få fram vad ungen hette, och vart den kom ifrån, men trotsig som barnet var, vägrade det tala om vart det bodde. Inte för att jag har särskilt bra kontat med mina grannar, men jag trodde mig känna igen åtminstone grannbarnen i detta område, och denna unge hade jag aldrig sett förut. En lätt panik uppstod när barnet tvingade mig att stå på huvudet och fullkomligt struntade i mig när jag på ett snällt sätt försökte luska ut om det liksom hade rymt eller ej. Efter mycket om och men, kom en kvinna upp på grusgången, vilket visade sig vara barnets mamma och även en av mina grannnar som bott på gatan i typ 2 år. Hon ursäktade sig och föröskte få med sig sitt barn hem igen, något som tog ett x antal minuter. Jag stod still och tittade efter dem en lång stund, helt paff och funderandes.
Egentligen är det ju sorgligt. Bor man på samma lilla futtiga gata, ser varandra gå till ocg från jobbet varje dag, delar samma staket osv, borde man ju känna till varandras namn, familj och sådant. Jag skulle vilja ha såna där mysiga grannar, som man blir hembjuden på middag några gånger om året hos, som man kan gå in och låna socker av när man behöver, som kan passa ens ungar, och som man gör badutflykter med. Så ska jag se till att ha när jag blir vuxen.

Nu ska jag bege mig till orrbo hage och möta upp david. Vi ska hem till marias brors lägenhet och planera gbg! problemet är bara att jag har noll koll vart orrbo hage ligger..