johannalydahl

Igår var jag med på världensbarngala. Det låter fint, dansa till marie picasso, kör och orkester för ett fullsatt konserthus, men seriöst och ärligt talat har jag aldrig varit så omotiverad för ett uppträdande.
Barn, instrument, hysteriska föräldrar varvades omvartannat i de hårspray- och svettstinkande rummen och själva scenframträdandet gick åt helvete. När det hela avslutades med att alla medverkande skulle stå på scenen, hand i hand, iklädda lysoranga världensbarntischor och sjunga "we are the world, we are the children", vaggandes från sida till sida mot en publik som höll sina händer upp i skyn, ville jag bara spy.
När mardrömmen var över viskade maria, som jag massklagat om allt smul med hela kvällen : "Johanna, nu har vi rott fittan i hamn!"
Och visst hade vi det. Det var måndagens jävel.

Jag hade ingen balett ikväll, for your information. Och jag, Elin och Mus ska fixa ett matskåp i skolan med små hängmattor med russin i. Det blir fint!
 
(Fö. FET bloggångest. Det finns en liten sak som får mig att vilja lägga ner hela bloggen och aldrig mer vara aktiv på internet igen. Fy jävla fan vad ledsen jag blir.)