johannalydahl

Jävligt mycket tjat om anorexia nervosa här, men är inne i nån period där jag tänker väldigt mycket på sånt. Har även en fittig dödsfeber idag, kan vara därför jag blir så melankolisk.
Kom ihåg att jag inte begär att folk ska förstå eller känna sig tvugna att säga något stärkande, jag skriver för dem som vill läsa, för mig själv och kanske snart för tidningen Insikt.

Men iallafall. Kom att tänka på hur det var när jag började prata igen efter ett x antal månader av talvägran för att jag inte klarade att öppna munnen. Det var i Lund i vår behandlinglägenhet och jag hade som uppgift att börja kommunicera med ord igen. Med små bokstäver skrev jag en lapp till mamma där det stod: "Jag tror att det kanske går att börja prata igen, men jag vet inte om jag kan"
Mamma satt i soffan i vardagsrummet, det var en solig augustimorgon 2001 och jag vågade inte se henne i ögonen. Vänd mot fönstret som vätte ut mot lekparken på innergården stog jag, liten, svag och bräcklig, men med en nyvunnen vilja som hade tagit sin början i kampen mot min sjukdom.
Kommer ihåg att jag inte visste vad jag skulle säga, kände mig så fånig och nervös att mamma var tvungen att säga det jag sedan skulle upprepa. Mina stämband var svaga efter all tid av vila att rösten hade blivit väldigt ljus och skör och det tog lång tid innan den hittade tillbaka till sitt gamla läge igen. Jag hade även hårda restriktioner på mig själv, när jag fick och inte fick prata. Ute bland folk eller vid matbordet var det totalt omöjligt att prata på utan att få ångestattacker utav dess like, men i och med att tiden gick lärde jag mig även att få in talet i vardagen igen.

Vet inte hur många dagar och nätter jag spenderat stående i fönster, tittandes och längtandes ut till någon form av frihet. Minns att jag vår- och sommarmånaderna innan Lund stod instängd på mitt rum och spelade Håkan Hellström på repeat och såg på grannbarnen som lekte utanför och familjen som grillade och innerst inne var viljan att vara med dem ytterst påtaglig, vilket var strängt förbjudet för min anorexia. Detta resulterade i ännu mer självdestruktiva beteenden, minskning av matintag och hemska tankar.
En ljummen sommarkväll vinkade pappa till mig där jag stod i fönstret och stirrade ut med tom blick. Han hade tårar i ögonen fastän han försökte le bort dem. Vid detta tillfälle var jag verkligen nära på att trotsa alla anorexians principer och fick lov att hålla i mig själv för att inte springa ut till honom, kasta mig i hans famn och aldrig mer återvända till mitt lilla fängelse av vanföreställningar.
Vi pratade om just denna händelse någon gång i somras, han minns lika starkt som jag.