johannalydahl

Lyssnar på Äntligen Påväg och känner mig som tolvåringen johanna, en jävligt mustig period i mitt liv. Ganska ofta tänker jag att jag skulle vilja träffa mig själv som barn, om inte annat för att hålla om mig själv en stund. Skulle vilja vagga den döende lilla magra tioåringen i famnen, stryka mig över håret, pussa mig på pannan, inte släppa taget. Tänker ganska ofta så. Skulle varit så extremt bra för mig som sjuk att träffa mig som ungvuxen och frisk och se att jag klarade det, det där med att ta sig genom diverse år och händelser. Och ibland tänker jag att det vore jävligt göttigt att träffa mig som 25, 30, 40, 65, 95 und so weiter, bara för att se om jag klarat mig.
Den tanken hjälper mig ibland.

Varför ringer aldrig nån i min familj mig längre? Hatar ni mig? Jag behöver ventilera diverse grejer med någon som uppfostat mig på ett eller annat sätt. Har ingen koll på vilka i familjen Lydahl som läser denna arma blogg, mamma gör det nog inte men jag misstänker att pappa smygläser den. Så för bövelen fader, ring imorgon