johannalydahl

Den här orkeslösheten, ledsamheten, ångesten, extrema törsten, det extrema frysandet, trycket över lungorna, yrseln, det jävligt låga bmi-värdet, det överjävliga mönstret och framförallt skulden- det är inte så jättekul att leva med. Försöker och försöker och är så förvirrad. Hur blev det såhär igen? Varför? När, var, hur osv. Hur gör man?
Vet väl egentligen kanske men fan i helvetes jävla fittliv vad extremt köttigt svårt det är. Ett steg fram, två tillbaka osv.
Har en massa fina människor omkring mig, vänner som hör av sig, en familj som stöttar och älskar, ett litet syskon påväg och ett härligt jobb som väntar. Måste orka, ska ta mig genom. Behöver lite tid och sånt bara. En dag i taget för hela slanten.
Sen jag kom hit till västerås för lite drygt en vecka sen har jag bl.a sett Kalles helt sjukligt bra dansföreställningar där han briljerade hela jävla världen, träffat mormor och morfar, haft Ellen hemma en sväng, lärt mig spela schack och åkt massa bil med David, varit på Agnes 20-årsfest, äntligen fått träffa Anna igen och försökt umgås med mamma så mycket som möjligt. Har så lite kraft men tvingar mig själv att träffa folk och hitta på saker, klarar ju inte så bra att vara ensam dessa dagar. Nu ska jag försöka mig på att äta nån form av lunch i min ensamhet, laddar en stund först.

Imorgon åker jag till göteborg igen eftersom det är tenta på lördagmorgon..vill inte alls. Tänker att när jag kommer tillbaka, då jävlar.