werewolf
Jag är rädd. Tänk om jag enbart kommer att känna förlust? Stå där, sårbar, blottad, totalt öppen. Ensam.
För ett tag sen fick bara tanken på att leva det verkliga livet mig att vilja krypa ur mitt eget skinn. Livrädd för vilka konsekvenser det skulle föra med sig att välja livet, jag ville bara vilja leva. Min största bedrift var att ha tappat mer än 20 kilo, kände mig viktig, sedd, kände mig som människa. Någon som berörde andra människor. Älskade, hatade uppmärksamheten det gav mig. Har nu utforskat vareviga lilla hörn av denna sjukdom och känner att det finns INGET mer att hämta här i träsket. Jag måste våga låta linan löpa fullt ut.
Men den där oron..Tänk om jag återgår till att känna mig som innan? Tänk om jag utan anorexins skyddsnät kommer känna mig totalt naken? För i ärlighetens namn, tillsammans med henne har jag aldrig behövt känna mig ensam. Trots allt mörker, all ångest, sorg osv hon fört med sig har jag på något vis kännt mig immun mot ensamheten så länge jag följt hennes dans.
Om jag fortsätter kriga och gå den väg jag valt att vandra nu, vad händer när jag nått fram? Vill inte tänka så, men tänk om min kamp varit förgäves..Tänk om livslusten, bekräftelsen, hoppet sviker mig och inget tycks överglänsa det anorexin ville erbjuda mig? Om jag förlorar denna kamp vet jag inte vad jag gör.
För ett tag sen fick bara tanken på att leva det verkliga livet mig att vilja krypa ur mitt eget skinn. Livrädd för vilka konsekvenser det skulle föra med sig att välja livet, jag ville bara vilja leva. Min största bedrift var att ha tappat mer än 20 kilo, kände mig viktig, sedd, kände mig som människa. Någon som berörde andra människor. Älskade, hatade uppmärksamheten det gav mig. Har nu utforskat vareviga lilla hörn av denna sjukdom och känner att det finns INGET mer att hämta här i träsket. Jag måste våga låta linan löpa fullt ut.
Men den där oron..Tänk om jag återgår till att känna mig som innan? Tänk om jag utan anorexins skyddsnät kommer känna mig totalt naken? För i ärlighetens namn, tillsammans med henne har jag aldrig behövt känna mig ensam. Trots allt mörker, all ångest, sorg osv hon fört med sig har jag på något vis kännt mig immun mot ensamheten så länge jag följt hennes dans.
Om jag fortsätter kriga och gå den väg jag valt att vandra nu, vad händer när jag nått fram? Vill inte tänka så, men tänk om min kamp varit förgäves..Tänk om livslusten, bekräftelsen, hoppet sviker mig och inget tycks överglänsa det anorexin ville erbjuda mig? Om jag förlorar denna kamp vet jag inte vad jag gör.
Kommentarer
Postat av: Doris
Du är aldrig ensam Johanna. Vi finns alltid med dig.
Trackback
