allt ska man behöva göra själv
Fattades 8,5 hekto till att jag skulle få ha kvar min plats på dagvården. Åttahundrafemtio gram. Hade jag druckit några glas vatten innan vägnigen från hell, om jag inte äntligen fått skita i förrgår efter x antal dagars förstoppning (ja, ursäkta), hade jag ätit tyngre mat i söndags- då hade jag inte varit avstängd nu.
Känner mig verkligen ensam och vet inte riktigt var jag ska ta vägen nu.
Det som känns mest orättvist är att det är först nu, de senaste tre veckorna sen min timeout, som jag känner att jag på riktigt kan ta till mig och få ut något av behandlingen på dv, att jag äntligen hittat ett vettigt sätt att jobba även på hemmaplan och jag trodde verkligen jag var på rätt bana nu osv. Var i princip övertygad om att jag lyckats gå upp mer än vad som krävdes av mig, men ja så var visst icke fallet. Har jag nu kämpat i onödan? Vet att jag inte ska tänka så men nånstans finns ändå tanken och den gör mig bara så himla, himla ledsen.
Är så fruktansvärt urless på att vara anorektisk bara och tänker att det får vara nog nu, vägrar ge upp hoppet om min kamp till fri(sk)het även om det känns som att mina vårdare gjort det. wää.
Så ja, har extremt mycket ledig tid nu framöver. Om fyra veckor kanske jag får börja på dv igen, dvs om jag vill och om det finns plats. Vetefan.
Jag har följt din blogg länge nu, jag bor också i västerås och går på ät-enheten. Har varit inlagd, gått på dagvård och öppenvård i perioder under 3 års tid utan att jag blivit frisk, inte ens i närheten. Ätstörningsvården är inte så bra, fast samtidigt så kan de inte trolla, Man måste göra jobbet själv och våga släppa taget. Jag förstår att det känns jobbigt för dig nu, och om du vill får du mejla till mig om du vill prata med mig. Det skulle nog vara bra för mig med, då jag känner mig väldigt ensam i det här helvetet.
jo jag vet att det största jobbet ligger i var och ens händer och begär verkligen ingen magi eller underverk från nåt eller någon, det är bara det att jag har så extremt dåliga erfarenheter från västmanlands sjukvård från tidigare när jag varit sjuk i anorexi, på den tiden fanns det ingen ät-enhet överhuvudtaget. Mitt förtroende är väldigt skört och det känns lite som att allt tilllitlighet jag bygt upp har mer eller mindre raserats, det är det som gör så ont och gr mi så besvken bara.
Mailar gärna, men behöver din mailadress i sånafall :)
Okej, min mail är [email protected].
Ja.. Jag har också erfarenheter mest från slutenvården som är riktigt ja, hemska kanske man ska säga. Dagvården är MKT bättre.. men det kan vi ta i mailen..
Hej Johanna!
Har följt din blogg i ett par veckor och tänket att jag måste lämna ett litet "fotavtryck" på din sida någon gång.
Tråkigt och svårt för dig att du nu blivit "kickad" från dv. Det blir mycket för dig att nu arbeta på egen hand. Dock så måste de ju följa sina regler, för att dv ska funka. Ibland kan man tycka att vården där är lite stelbent och inte driver på tillräckligt mkt för att faktiskt hjälpa en att stå emot ÄS starka kraft. Men sanningen är den, att man ju själv måste göra "grovjobbet", vilket jag förstått att du egentligen är medveten om. DU måste välja och bestämma att åter ta makten över ditt liv och försöka ta all den hjälp du kan få av personalen.
Ge inte upp nu Johanna! Använd din ilska och besvikelse till något positivt, som att rikta den MOT SJUKDOMEN istället för mot dig själv!!
Du vill leva, du vill ha ett innehållsrikt liv och bli dig själv igen! Välj den hårda och smärtsamma vägen mot friskhet, istället för den som inte ger dig något liv. Kom igen, du KAN!
Lycka till och styrkekramar!
