septemberkväll
En anorexi är ingen egenskap, det är en SJUKDOM. Ältar detta om och om igen när känslan av förlust av bekräftelse och uppmärksamhet smyger sig på. Vet ju att det egentligen bara är ytterligare ett trick från ätstörningens sida att locka mig tillbaka på vägen, det finns ingen verklighet i dess uttalanden och hör sen. För vem vill bli sedd som en anorektiker? Vem vill endast vara bra på att svälta sig? Som om jag inte skulle bli omtyckt, uppmärksammad och bekräftad om jag inte är sjuk. Som om jag vänder alla eventuella misslyckanden, snesteg och mindre välkommande resultat till svält, som om detta skulle lösa mina forna, nuvarande och kommande problem. Sluta äta för att fly den jobbiga verkligheten, typ.
Jag vill vara Johanna. Jag vill orka finnas till, leva livet osv. Jag vill orka med att umgås, skratta, älska, känna, uppleva och utföra stora och små äventyr, jag vill orka glädjas åt och bry mig om mig själv och andra och jag vill bli sedd som mig och ingen annan. För jag är värd det, seriöst och ärligt talat. Punkt och hej
