johannalydahl

Ser fram emot veckan, även då jag inte har särskilt mycket inplanerat. Lite jobb, häng med kalle som är i stan osv. Kanske lilla stockholmstrippen till helgen?
Vi lyssnar på dungen och kisar mot solen, känner livet i kropp och själ.

Har blivit ett par insikter rikare denna vecka. Fått saker och ting sagda till mig som såhär i efterhand verkligen gjort avtryck på mig, lite som att jag fått nån form av uppenbarelse. Ellenkvinnorna i mitt liv kan det där med att trycka på precis exakt rätt punkter ibland.
Allt det där med att jag inte får hamna i bekvämlighetssitsen nu. Klara av och njuta stundtals av livet, leva relativt friskt ca 70 procent av min tid. Det är liksom just de där resterande 30 procenten som INTE får etsa sig fast osv- jag vill inte leva mitt liv som lite ätstörd, hela tiden ha tendenser till att tänka anorektiskt och jävligt- detta medför en vidrigt stor risk att falla tillbaka i träsket. Ibland tänker jag att jag ju kanske faktiskt aldrig tog mig upp helt och fullt från mina sjukdomsår som liten och sen dess levt i denna 70/30-bubbla sen dess, tills det att jag ramlade tillbaka med hull och hår för ett par år sen.
Nu gäller det att förgöra de sista bitarna, mobilisera all min kraft att gå emot och kämpa mig upp på rätt sida. Jag vill inte leva med ett ständigt kompensationstänk, kontrolltankar och ett skrikande anoreximonster inom mig, jag förtjänar ett bättre och än mer värdigt liv. För jag vet ju, att tankarna blir mindre och svagare, ju mer jag gör tvärtemot vad de säger till mig- NU JÄVLAR I MIN LILLA LÅDA

Kan ju passa på att poängtera att den där nedstämdheten inte är ätstörningsrelaterad. Ovan känsla! Grym känsla! Idag är jag på fint humör.

Var hos min behandlare för nån timme sen. Vi tänkte tillbaka lite osv och insåg tillsammans hur sjukt jävla aslångt jag faktiskt tagit mig senaste året.
I feburari förra året var jag avstängd från dagvårdsbehandlingen efter 4 månaders försök, och förlorade all minsta lilla uns av tillfrisknad jag kämpat åt mig. Stod mest vid elementet, tuggade tuggummi och lyssnade på cat power, varvade detta med promenader och försök till att orka med att umgås med vännerna. Vikten, blodtrycket och pulsen var fittigt låga, lilla bmi:et stannande vid 13, ambitionen och motivationen var fittigt låga, livet var närmre döden och fan och hans moster. Jag var mest ledsen och jävlig, förstod inte att jag utsatte mig för detta helvete en gång till i mitt liv. Trodde kanske nånstans att jag gett nio-tio-elvaåringen i mig nog med skit.
I mars fick jag komma tillbaka till dagis och sakta men säkert började jag gå den långa, slingriga vägen till friskhet, så extremt himla skitsvårt men SÅ HIMLA VÄRT. Våren var lite utav ett kombinerat helvete/nyfödd livslust och när sommaren kom hade jag plockat på mig några kilogram som gav mig ytterligare en skjuss att upptäcka livet med nya krafter, om än på ett väldigt skört och försiktigt sätt. Jag tampades med ångesten, tankarna, rädslorna osv och stundtals ville jag bara springa tillbaka till ruta 0 men nånstans hade jag bestämt mig att nu jävlar i det lilla livet ger jag detta en chans.
Hösten kom, jag fortsatte kriga med stridsyxan högt ovanför huvudet, fick ytterligare en liten extra timeout utöver min egentliga "budget" då jag inte fixat dagvårdens viktkrav osv. Kom tillbaka efter lilla svackan och körde på med hull och hår. Mensen och bmi 18 kom som en liten julklapp.
Jag slutade på dagvården då jag pånytt inte riktigt följt dess viktrestriktioner/pga det att jag kände mig färdig där. Mina behandlare var en smula oroliga hur det nu skulle gå för mig, skulle jag backa igen? Slänga bort allt jag kämpat åt mig, alla 16 fysiska kilon, alla 1000000 psykiska kilon?
Jag firade jul och nyår med bravur, festade och testade livets gränser som en kalv på grönbete, blev förälskad ett par gånger om, provade mina vingar och allt det där. Fixade praktikplats på egen hand, började dansa på eget beslut, flyttade från villa till lägenhet. OCH tog mig framåt på friskhetsstigen. Kämpar varje dag, står och går emot de anorektiska bitarna i mig som har jävligt svårt att släppa taget om mig och min själ, men ser varje dag som en ny chans att klara av lite mer, njuta lite mer av livet, leva göttigt och fabulöst.

Jag trivs bättre med mig själv och min kropp och mitt liv än nånsin, jag ser ljust på framtiden, jag ser ingen som helst poäng i att vända tillbaka. Aldrig, aldrig mer. Ett liv i anorexins jävla jävels järnklor är inget värdigt liv, ingen är värd det helvete och jag vill bara förinta allt som har med ätstörningar att göra. Skulle vilja ta bort allt det där som gör så himla ont i bröstet och nå in med orden om att allt kommer att bli bra, livet är inte sådär läskigt som man kan tro. Ät ordentligt och faktiskt så lättar det så galet mycket liksom, även om jag är väl medveten om att det inte bara handlar om maten osv. Men har man en grov undervikt bör man prioritera att få till näringsintaget allra först, med en utsvulten hjärna funkar ingen som helst tankeverksamhet och allt prat om att man ju ska och borde blir mest bara en massa snack men ingen som helst verkstad.
Långt extremt inlägg, men ja ibland blir det så. Jag önskar er allt gott och all min kärlek. Hej

Men wää. Känner mig totalt himla asnedstämd, helt fruktansvärt. Nån form av bakishet, trötthet, pms samt lilla ångesten och självömkan i en ljuv kombo. Fy jävla fan.

Kul och händelserik helg. Hade så himla göttigt och sweet med ellen i fredags; lilla fikan hos fadern, gomiddag, govin och gosnus, köttig utgång med fina möten och en himla massa dans och kyssar.
Mindre prima mående igår, ett brutalt uppvaknande, lilla colan på tunnelbanan för att inte volmera, lite den liksom. Men sen blev det semla med kalle och allmänt myshäng med hanna och hedvig mot kvällsningen.

Trots detta sjukt fina och kuliga vill jag mest bara grina just nu. Eller nej. Jag vill ligga.

1. Suget liksom. Appliceras på valfritt diverse. ÅÅÅH, behöver lite den.

2. Börjar känna mig rätt så himla hemma på jobbet, det är kul. Gillar att sätta på mig arbetskläderna och kötta upp varor på hyllorna, gillar att känna att jag gör nåt mer vettigt än att fokusera på ätstörningen 24/7. Funderar på att öka på mina timmar redan nu.

3. I april åker jag och några göttiga brudar till Malaga! Ska bli så himla ljuvligt. Älskar dessa infall liksom.

4. Ser så himla mycket fram emot helgen, som alltid.

Vi ses snart igen du finaste vän <3

Åh fredagsPIRRET. Så himla värt. Ni skulle bara veta hur göttigt jag har det just nu. Kaffe, snus, citronkola, dator i säng. Mmm. Lite First Aid Kit på det liksom.
Skaffat mig nya sk flings att crava efter, känns bra med lite rebound sådär..
Och jobbet funkar fint, gillar arbetslivet. Dansen är svinkul och jag känner hur jag sakta men säkert bygger upp musklerna i denna arma kropp pånytt.

Ikväll har min äldsta och närmsta bästis avskedsfest pga australienplaner osv. Känns lite vemodigt men jag är samtidigt så himla glad för hennes skull. Tänk när jag hälsar på henne liksom <3