johannalydahl

Det är ganska märkligt när jag tänker på att jag för ett år sen gick i dagvårdsbehandling, hade spenderat ett år där och var så hemskt förvirrad och skör. Fortfarande rätt ordentligt underviktig även då jag kände mig fullt normal och allt det där i kröppa, men tankarna bevisade motsatsen. Läser blogginlägg från denna tid och det skär i lilla hjärtat när jag tänker på att livet faktiskt sett ut som det gjort. Som om detta är ett helt annat liv liksom.

Jag längtade så evinnerligt mycket ut till det verkliga livet, men var fortfarande i behov av villans trygga väggar, det där omhuldade, inrutade livet. Stöttning var a och o.

Och nu. Jag flyttar till Uppsala i övermorgon. Jag börjar studera till sjuksköterska på måndag. Jag har en egen lägenhet, en frisk kropp, en trånande hjärta, en stark själ och ett rätt så himla stabilt sinne. Aldrig trodde jag väl att jag skulle ha den framtidsutsikt jag har idag.

Jag skulle ju inte bli mer än max 20 år..

Natten spenderades i en segelbåt med en man. Cirka asgrymt.

Sitter på balkongen i solen och drar en cigg, längtar till ikväll när jag skall få krama på de flesta och bästa av mina vänner. Avskedsfest och avskedsutgång blir det.

Träffar caroline mest hela tiden dessa dar och har det fantastiskt fint. Är så himla glad att det klickar så bra mellan mig och den kvinnan! Typ som att vi känt varandra cirka aslänge.

Vet inte vad jag ska klä in denna arma kropp med i afton, antar att lilla kylan kommer tränga på och allt det där. Intresseklubben antecknar. Men ja, vill vara fabulös och vacker liksom. Av en och annan anledning hehe.

 

Kommer sakna att hänga på denna balkong, så himla nice med alla trädkronor och härligheter.

 

 

 

Uppe i lilla ottan för att ligga med benen i vädret hos min barnmorska. Alltid lika mysigt att blotta sig totalt. Mm.

Idag är det ju fredag och jag är rätt glad idag. Känns som en fin och kul dag även då jag inte har särskilt mycket inplanerat. Har iofs bjudit in mig hos en ung man i afton hehe, får se hur det blir med det.

Om en liten vecka bor jag i uppsala, sug på den liksom. HerrehimlaGUD. Imorgon styr jag avskedsfest för mina kära. Ska gråta. HEJ

När jag inte ens har nåt vettigt att komma med här är det fan illa. Jag är less och trött och nervös och stressad och uttråkad und so fucking weiter. Känner mig otillräcklig och ful och misslyckad denna arma dag och vill bara klaga i oändlighet.

Men så slår det mig; jag har cirka tusen saker att glädjas åt, se fram emot och allt det där. Var sitter egentligen felet?

Jag går bara omkring och är litelite ledsen exakt hela tiden.

Jag hatar att ta farväl av människor osv. Så himla, himla jobbigt och överjävligt sorgligt. Vänjer mig aldrig och grinar lika mycket varje gång, om än oftast efteråt.

Denna arma helg har dessa himla hejdågrejer genomsyrat fullständigt. Blir så ledsen och önskar jag kunde sluta bry och tycka om så förbaskat hela tiden.

Och jag vill inte vara ledsen mer i livet.

Tänker inte skriva om vad jag gjorde i fredags natt för det gör för ont och är samtidigt något att skratta åt och allt det där, men för mig betyder det så hemskt mycket. Ibland är livet för vackert och spännande så det nästan är smärtsamt. Och igår var det avskedsfest pånytt med nattbad och hemligheter och sova på mattan. Idag vill jag bara sova helst hela tiden.

 

Jag flyttar verkligen jättesnart.

Har ett synneligen stort behov av att blogga av mig dessa dar.

Men såhär. Ibland tänker jag att jag måste ha nån form av förbannelse över mig. Av de killar jag träffat sen förra sommaren, är det fyra stycken som satt lilla världen i brand. Och varenda endaste gång får jag höra samma tråkiga visa. Att timingen är dålig, att han inte är redo för "förhållande", att han är känslomässigt utbränd och så fucking vidare. Och jag tänker att HAR JAG ENS BETT OM ETT FÖRHÅLLANDE?! När man träffat en människa ett par gånger är det, i allafall inte i min värld, tid att skapa kärleksband. Varför är det ingen som vill chilla lite med mig? Hänga lite, ligga lite, lära känna och se vart resten av livet leder. Gud. Jag blir så fanatiskt trött.

Ska verkligen sluta investera med så mycket känslor hela tiden. Byta bana. Inte känna efter. Är så less på att känna efter. Vill inte ta del av samma visa en gång till. Drar en snus och tänker att det får vara nog nu.

Jag är verkligen ledsen så det skär i hjärtat och får tillochmed rätt svårt att umgås med mina vänner, som om min uppmärksamhet är nån annanstans. Som när jag var anorektisk och jävlig.

Vet inte riktigt vad det egentligen är som molar men gud vad helvetiskt himla asont det gör.

Hör återigen att jag "faller för fel killar", "drar mig till idioter" UND SO WEITER. Så ja, jag antar att det är mitt fel att det alltid går åt fanders.

Men så tänker jag lite till. Har jag en såkallad svinradar? Är jag en missbrukare? Är det jag som är en idiot?

Fast ändå. Jag blir ledsen. Vill inte slå på mig själv och beskylla, kan man verkligen rå för det där med känslor och allt vad det heter? Kan liksom inte hjälpa att jag har en himla fjärilshjord inom mig som bara styr och fucking ställer hela tiden. Kanske borde jag stänga av? Lägga av att lyssna på hjärta, själ och längtan. Bli förnuftet personifierat.

MEN JAG VET JU INTE HUR MAN GÖR. Wää.

 

Inatt pratade jag med en man i telefon i mer än en timme. Så galet olikt mig, jag som hatar att prata i telefon. Men ibland är man tvungen och ibland är det tillochmed svårt att lägga på. Jag vill så förtvivlat gärna att det inte ska sluta här. Vet inte vad det är som händer.

 

Men ja. När man levt närmast en anorexidjävul i 13-14 år är det rätt så himla fantastiskt att få känna närhet och kärlek till en verklig människa..Och eventuellt är jag alldeles för uppfylld av denna känsla för att hejda mig och lilla känslosvallet.

Hemma liksom. Insåg precis att jag varit ute och klubbat fem dagar i rad. Göteborg var rätt så himla fantastiskt. Skitjobbigt men ändå vackert. Som om jag trängt undan så tusentals många minnen under 2,5 år som nu bara vällde fram över mig. Jag såg staden med friska ögon vilket jag inte gjort på år och dagar. Nya ögon. Och jag blir ledsen när jag tänker på hur livet kunde ha varit om jag hade fått slippa all sjukdomsskit och bara fått må bra och bott kvar på denna ljuva plats..

Har sett många fina spelningar och njutit av festivallivet, druckit vidriga mängder alkohol, insett att vänner som lämnar en ensam i natten, ledsen och jävlig, som inte ens frågar hur det är fatt, inte är några jag vill min tid åt. Har umgåtts mest hela tiden med bästa elin och sara, så himla härliga människor. Hängt med doris och anton, följt med på klubb där josefin johansson, emma knyckare och anton almqvist spelade skivor *p3kåt*. Kommit hem alldeles för härligt sent varje natt, både ledsen och galet lycklig, sovit under tunna filtar med en lång, het man som helt plötsligt tog min hand på en båtklubb <3 Fått träffa david igen vilket kändes himla bra och fint. Konfronterat alldeles för många känslor och minnen, upplevelser och såkallade relationer. Känt mig förvånansvärt himla stark. Jag tror nästan, jävlar i min lilla låda, att denna kvinna faktiskt, seriöst och ärligt talat, kan vara frisk och fri..

Har alltså inte haft kroppsångest, divideringstankar, matpanik eller dylikt på hela veckan. Och i förmiddags när jag var ute och tog en långpromenad, vilket jag inte gjort på veckor, kände jag bara det att nu är det över.

DET ÄR ÖVER <3

Har inte känt mig så tillfreds med varken mig själv eller min kropp på fjorton år- jag älskar denna känsla.

Och ibland tränger man undan det som gör sataniskt ont och går ut och frodas i natten med fina vänner, ibland blir det två kvällar i rad när hjärtat värker för mycket. Och så omger man sig av en massa älskvärda människor och vin och sen kanske det till och med blir så att man träffar en man som tar en i handen och promenerar genom stan och så kanske man plötsligt börjar klättra i ett träd och där längst in i trädkronan, kysser han en och man dör lite på kuppen för att allt är så vackert. Och sen sover man tre timmar för att sedan åka till stockholm och vara barnvakt åt ens lillasyster och bara vill kramas och se på saltkråkan och gunga nästan hela tiden.

 

Jag har haft den mest turbulenta, konstiga, roliga, sorgliga, romantiska veckan i cirka hela mitt liv. Är tacksam ändå för allt det fina jag har och gör med mitt liv <3

Och sen. Plötsligt blir man krossad under foten pånytt. Efter 48 timmars intensiv kärlekslek.

Jag vet på riktigt inte om jag orkar mer nu. Allting kan gå itu men mitt hjärta går fan alltid i tusen bitar.

På riktigt. Jag är så himla himla himla glad och allt det där. Vet inte vad jag ska tänka eller tro eller tycka men gud i fanders vad gött det känns.

Okej. Jag har varit i barcelona en hel vecka med bästaste syster ellen och levt livets ljuva dagar. Vi har haft det cirka hur underbart som helst. 35-40 grader varje dag, sol, en göttig massa bad, mojito, sena nätter, långa dagar, utflykter och tapasmys. Jag älskar barcelona, jag älskar ellen, jag älskar oss tillsammans <3

 

Och nu. Åkte visst till stockholm på en gång. Det pirrade för mycket liksom..Två dygn flög fram och just nu bankar och pulserar det för fulla himla muggar lite överallt. Jag vet som sagt inte nånting av någonting men å andra sidan är det rätt sweet att bara surfa på känslorna.

 

Imorgon åker jag till uppsala med flyttlass osv, gud i himmelen.